Hardy och Janne är coachtalanger

Psykkriget mellan spelarna, psykningarna mellan tränare och spelare, "hatet" mellan fansen, de många analyserna i media mm, trappas just nu upp inför kvällens drabbning i SM-finalen i Ishockey mellan Djurgården och HV71.

Är det inte härligt med allt detta engagemang, som det var ett tag sedan vi upplevde i en av våra mest populära sporter?

Nåja, bråk på läktaren och utanför arenan räknar jag definitivt inte in till det positiva, men låt oss strunta i det.

Jag tänkte fokusera på ledarskapet kring våra två finallag. Ser vi två moderna headcoacher eller står de för en förlegad ledarfilosofi?

I ledarskapsforskningen skiljer man gärna på det transaktionella och det transformerande ledarskapet.

Det transaktionella handlar om morot och piska. De aktiva belönas eller bestraffas för bra respektive dåligt beteende och motiveras av just morötterna eller av att undvika piskorna.

Alltså ligger fokus tydligt på den yttre motivationen.

Det transformerande ledarskapet, som är den enda ledarskapsteori som har full täckning i modern forskning, handlar istället om att som ledare skapa miljöer där de aktivas inre motivation höjs och därmed frigörs starkare positiva krafter än i morot/piska-alternativet.

Det transaktionella ledarskapet är lättare att genomföra, medans det transformerande leder till bättre resultat i längden.

Jag tror att både Hardy Nilsson och Jan Karlsson är transaktionella ledare som jobbar mycket med morötter, vilket är den bättre varianten, i motsats till bestraffningsvarianten.

Med bra coaching och mentorskap tror jag dock att de skulle kunna utvecklas till transformerande ledare och därmed nå en mycket avancerad ledarskapsnivå.

Det jag försöker säga är att även våra elitcoacher behöver coaching/mentorskap för att fortsätta att utvecklas.

Medier skriver: AB1 AB2 AB3 AB4 AB5 AB6 AB7 AB8 Exp1 Exp2 Exp3 Exp4 Exp5 Exp6 Exp7 DN1 DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 SvD3